Forma historien med bön - Derek Prince

Som ung soldat i Andra Världskriget fick Derek Prince möta Gud. Långt borta från allt vad kyrkor heter läste han Guds Ord och trodde som det står. Erfarenheterna revolutionerade hans syn på bön för staden och nationen.

Från 1941 till 1943 tjänstgjorde jag som sjukvårdare vid de brittiska styrkorna i Nordafrika, berättar Derek Prince. Jag tillhörde en liten medicinsk enhet, som arbetade vid två brittiska pansardivisioner – 1:a och 7:e Pansardivisionerna. Det var den sistnämnda som hyllades som ökenråttorna.Vid den tiden var moralen mycket låg i de brittiska ökenstyrkorna.

Grundproblemet var, att männen inte hade förtroende för officerarna. Som grupp var ökenofficerarna vid den här tiden själviska, oansvariga och odisciplinerade. Deras huvudintresse var inte männens välbefinnande eller en effektiv krigföring utan deras egen materiella bekvämlighet. Jag erinrar mig en officer, som insjuknade i malaria och fördes till ett bassjukhus i Kairo. För transporten till Kairo rekvirerade han en fyrbäddsambulans för egen del och en stor lastbil för sin utrustning och personliga tillhörigheter. Vid den tiden fick vi ständigt höra att det var mycket ont om lastbilar och bensin och att vi på allt sätt måste hushålla med dessa två saker. Från Kairo fördes sedan denne officer till England - en åtgärd som förvisso inte enbart orsakades av malariaanfallet. Några månader senare hörde vi honom i en radioutsändning från England. Han gav en mycket livlig skildring av svårigheterna med att kriga i öknen!

Under den här tiden var den största påfrestningen bristen på vatten. Förråden var mycket strängt ransonerade. Våra vattenflaskor fylldes varannan dag. Detta var allt vatten, som vi tilldelades för alla ändamål - tvättning, rakning, att dricka och till matlagning. Ändå drack officerarna i sin mäss regelbundet varje kväll mera vatten med sin whisky än vad de meniga fick till alla andra ändamål sammanlagt. Resultatet av allt detta blev den längsta reträtten i brittiska arméns historia - totalt omkring 100 mil - från Tripoli till El Alamein, omkring åtta mil väster om Kairo. Här grävde de brittiska styrkorna ner sig för ett slutligt motstånd.. Om El Alamein skulle falla, skulle vägen vara öppen för tyskarna att vinna kontroll över Egypten, stänga Suez-kanalen och gå in i Palestina. Den judiska befolkningen där skulle då bli offer för samma behandling som redan drabbat judarna i varje del av Europa, som kommit under nazisternas kontroll.

Omkring 18 månader tidigare hade jag haft en mycket stark och dramatisk uppenbarelse av Kristus. Därför visste jag av egen erfarenhet att Guds makt var en verklighet. I öknen hade jag ingen församling eller pastor, som kunde ge mig gemenskap eller råd. Jag var tvungen att förlita mig på de två grundläggande ting, som Gud försett varje kristen med: Bibeln och den helige Ande.

Jag insåg tidigt att enligt NT är fasta en normal del i en kristens disciplin. Under hela den tid, som jag var i öknen, avsatte jag därför regelbundet varje onsdag som en speciell dag för fasta och bön. Under den långa och moraliskt nedbrytande reträtten till Kairos utkanter lade Gud en börda på mitt hjärta att be, såväl för de brittiska styrkorna i öknen som för hela situationen i Mellanöstern. Ändå kunde jag inte förstå hur Gud skulle kunna välsigna ett ledarskap, som var så ovärdigt och odugligt.

Efter en tids sökande gav mig den helige Ande följande bön: Herre, ge oss ledare, som är sådana att det blir till din ära, att du ger oss seger genom dem.

Jag fortsatte att be denna bön regelbundet varje dag. I sinom tid beslutade den brittiska regeringen att avlösa överbefälhavaren för ökentrupperna och ersätta honom med en annan man - W H E Gott. Han flögs till Kairo för att överta kommandot, men hans plan blev nedskjutet och han blev dödad. De brittiska styrkorna på denna viktiga krigsskådeplats blev alltså lämnade utan befälhavare i denna kritiska situation. Winston Churchill var premiärminister i Storbritannien vid den här tiden. Han handlade till stor del på eget initiativ när han utnämnde en mer eller mindre okänd officer, B.L. Montgomery, som hastigt flögs ut från England.

Montgomery var son till en evangelisk anglikansk biskop. Han var en man, som utan tvivel uppfyllde Guds två krav på en god ledare. Han var rättvis och gudfruktig. Själv oerhört disciplinerad lyckades han på två månader ingjuta en helt ny känsla för disciplin hos officerarna, och det återställde männens förtroende för dem.

Så utkämpades huvudstriden vid El Alamein. Den blev den första viktigare segern för de allierade dittills under hela kriget. Faran för Egypten, för Suez-kanalen och för Palestina avvärjdes slutgiltigt och hela krigets förlopp ändrades till de allierades fördel. Det är ingen överdrift att säga att slaget vid El Alamein var vändpunkten för kriget i Nordafrika.

Några dagar efter slaget befann jag mig i öknen några kilometer bakom de framryckande allierade styrkorna. Från en radio, som stod på en bräda i en militärtruck, kunde jag höra en nyhetskommentator beskriva stämningen i Montgomerys högkvarter, så som han upplevt den på kvällen före slaget. Han berättade hur Montgomery offentligen uppmanade sina officerare och meniga till bön när han sa: ”Låt oss be Herren, väldig i strid, att han ger oss segern.”

När jag hörde dessa ord genom radion talade Gud mycket tydligt dessa ord ”Detta är svaret på dina böner.”

Den brittiska regeringen hade valt Gott till överbefälhavare, men Gud ställde honom åt sidan och kallade Montgomery, en man efter Guds eget val. Gud gjorde detta för att hans eget namn skulle bli ärat och som svar på en bön, vilken han själv genom sin helige Ande hade inspirerat mig att be. Genom detta ingripande räddade Gud också judarna i Palestina från att komma under nazisternas kontroll.

Jag tror att den bön, som Gud gav den gången, skulle passa bra att använda i andra situationer, både militära och politiska:

Herre ge oss ledare, som är sådana, att det blir till din ära, att du ger oss seger genom dem.

(Ur boken Andliga vapen som kan förändra Sverige av Derek Prince)
Från tidningen BED nr 2 1999