Vid en CNN-intervju nyligen, deklarerade en upprörd reporter från den
Londonbaserade muslimska tidningen Al-Hayat, sin uppfattning om orsaken till
den israelisk-palestinska konflikten: ”Det är ockupationen, ockupationen,
ockupationen.” Varje intervju med palestinska talesmän innehåller välrepeterade
hänvisningar till ”den israeliska ockupationen av Palestina”. Till och med
BBC:s reportrar använder vanligtvis frasen ”den illegala ockupationen”. De som
endast fått massmedias ensidiga, pro-palestinska bild av att Israel illegalt
ockuperar palestinskt land, speciellt Gaza, Samarien och Judéen (=
”Västbanken”), förvånas säkert över att det påståendet inte stöds av
historien eller av internationell lag. Många politiska och religiösa ledare,
speciellt i Europa, har blivit duperade av propaganda från de 21 arabiska
länderna.
Israels kritiker antyder
den moraliska nödvändigheten av en palestinsk stat genom sitt flitiga
användande av ädla termer såsom t.ex. ”självbestämmande”. Man kan inte annat än
förvånas över att andra etniska gruppers längtan efter ett eget land, till
exempel de 25 miljoner kurder som lovades ett eget land av världssamfundet i
1920 års Sèvresfördrag, ännu inte uppfyllts och helt ignorerats av sådana
pro-palestinska pompösa herrar som Kofi Annan (FN), Chris Patten (EU) och
Jacques Chirac (Frankrike). Om etnisk härkomst är den avgörande orsaken till en
berättigad egen stat, vad ska man då säga om aboriginerna, baskerna,
maorifolket, masajerna, pygméerna, skottarna, sorberna, till och med
Amishfolket och hundratals andra som är minst lika etniskt urskiljbara som de
arabiska palestinierna, vilka aldrig har utgjort en egen separat arabisk nation
vare sig historiskt, språkligt, politiskt eller på annat sätt?
Man måste också undra
varför, av alla gamla och nutida territoriella dispyter som innefattar en
nations ockupation av en annan nations land (Turkiet på norra Cypern, Ryssland
på Kurilerna, Marocko i Västsahara, Kina i Himalaya bara för att nämna några
få), benämns endast Israel som illegal ockupant.
För att Israel verkligen
skulle vara en ockupant behövs det att man är närvarande militärt eller
administrativt på ett territorium som inte är ens eget. Det behövs att Israel
inte har några rättvisa eller legala krav på landområdet och att det lagligen
skulle tillhöra en annan suverän stat. Per definition måste alla dessa villkor
vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ockupation.
Dessutom, för att Israel
skulle vara en illegal ockupant måste det vara fråga om en ockupation som är
lagstridig eller som saknar rättslig grund.
Kan det någonsin vara
tal om en laglig ockupation? Givetvis! Internationell lag erkänner giltigheten
av en ockupation när till exempel det har skett i försvarssyfte, för att
betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar.
Under och efter andra världskriget var Tyskland ockuperat av de allierade
länderna och av Sovjet. Den japanska ögruppen Kurilerna är fortfarande
ockuperat av Ryssland fastän Japan inte utgör något militärt hot. Israel har
hotats av krig och aggression alltsedan dess grundande 1948. Ett hot i detta
avseende behöver inte ens vara ett hot mot landets existens. Finns ett mönster
av militärt trakasseri från en angripare med räder över nationsgränser,
artillerield eller statsfinansierad terrorism, så räcker det som grund för en
ockupation från den kränkta nationens sida för att kunna undanröja hotet eller
förhindra att området används för ytterligare attacker. På just dessa grunder
rättfärdigar USA sin militära närvaro i Afghanistan ett halvt jordklot bort.
Amerikanerna tänker stanna kvar där tills Al-Qaida och talibanhotet är helt
oskadliggjort.
ARABISK AGGRESSION, ARABISK OCKUPATION
Först efter att Egypten,
Jordanien och Syrien inlett krigshandlingar mot Israel under sexdagarskriget
1967, erövrade Israel Gaza och ”Västbanken”. I praktiken befriade Israel dessa
territorier från Egyptens och Jordaniens ockupation. Båda dessa länder var,
enligt internationell lag, illegala ockupanter. Egypten erövrade och ockuperade
Gazaremsan illegalt 1948 när man anföll Israel. Jordanien erövrade, ockuperade
och annekterade Västbanken illegalt när man från sitt håll anföll Israel 1948.
Eftersom inget av dessa två arabländer hade legal rätt till dessa territorier,
kan inte Israel anklagas för ockupation när man erövrade det från ”tjuvar”. På
ett typiskt hycklande sätt, sa världssamfundet ingenting om Egyptens och
Jordaniens illegala ockupation. Inte heller krävde man ett palestinskt
självbestämmande under den 19 år långa illegala arabiska ockupationen.
ISRAEL ÄR INTE OCKUPANT
Israel passar inte in på
definitionen av ockupant. Faktum är att Israels närvaro där, och dess lagliga
anspråk på områdena har stöd av internationell lag. Om Israel inte är
ockupanter, vilket vi strax ska visa, då finns det inte heller någon ockupation.
Israel bildades 1948 i enlighet med internationell lag. Israels arabiska
grannar däremot, förkastade vad hela världsopinionen sa och startade illegala
krigshandlingar vilka ledde till ett krig som hade målet att tillintetgöra den
judiska staten.
Judarnas rätt till
Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52
medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det
administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ”ett judiskt
hemland”. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör
internationell lag. Den tillerkänner judarnas historiska rätt till
landet redan i förordet. Den beviljade politiska rättigheter (i syfte att skapa
ett nationellt hemland) för judarna enbart, (Artikel 2, i förordet). Ickejudars
civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma
politiska rättigheter som till judarna, (Artikel 2, i förordet).
Deklarationen slog
vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av
mandatmakten, (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla
sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för
allmänna syften, (Artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart
största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat
(och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av
Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan
verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade
och garanterade Storbritannien och Frankrike, flera arabländer deras
självständighet, (t ex Egypten och Syrien) i hela Mellanöstern som tidigare
hade legat under turkiskt herravälde.
Dessutom, på
Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska
bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden,
(Artikel 25), vilket utgör 80 % av hela Palestinamandatet. Sedan tog
koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta enorma område från
det judiska hemlandet och skapade ett territorium styrt av en arabisk
beduinhövding, Abdullah. En totalt konstgjord stat kallad Transjordanien,
(senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat, skapades då. Araberna i
västra Palestina är inte etniskt annorlunda än deras bröder i Transjordanien.
Faktum är att det redan finns en palestinsk stat på huvuddelen av Palestina,
befolkad av en palestinsk-arabisk majoritet, nämligen Jordanien. Det är en
arabisk Palestinsk stat! Endast den kvarlämnade mindre delen väster
om Jordanfloden, hälften så stort som Schweiz, reserverades för judarnas
längtan efter ett nationalhem.
JUDISKA ”BOSÄTTNINGAR” ÄR LEGALA
På de återstående 20 %
av Palestina, som även inkluderar Gazaremsan, ”Västbanken” och till och med en
del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig där, aldrig blivit
begränsad, upphävd, inställd eller ersatts av något annat. Rätten för judar att
ha tättbebyggda bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.
För somliga kan det vara
chockerande att judar skulle ha laglig rätt att bo i Gaza, Hebron, Betlehem,
Nablus, Ramallah eller var som helst i Palestina. Precis lika stor rättighet
har de att bo där som i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 1922 års deklaration om
ett Palestinamandat har lika stor tillämplighet i Gaza, Judéen och Samarien
(”Västbanken”) som i det övriga Israel inom den så kallade Gröna linjen, (inom
1967-års gränser).
Att förneka
tillämpligheten av mandaträtten för judar att bosätta sig i Gaza är att förneka
mandaträtten för judar att bo i Tel Aviv eftersom Palestinadeklarationen inte
gör någon åtskillnad mellan dessa områden eller orter. Deklarationen är den
juridiska grunden för alla judiska bosättningar var som helst i Palestina.
Någon kanske
ifrågasätter om mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas
Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att
ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av
ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska
verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om ett
Palestinamandat upphört att gälla.
Ironiskt nog har det
till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i
Palestina efter Storbritannien som övergav sin post, är nu under internationell
lag skyldig att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta
landet!
Vidare har FN som är
NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att
innesluta dem i sin egen FN-stadga, speciellt i Artikel 80 (kallad ”Palestina
paragrafen” på den tiden).
Rättigheten för judar
att bosätta sig varhelst i hela Palestina väster om floden Jordan, är därför
garanterad av både NF och FN, utan tvivel till besvikelse och förtret för
förespråkarna av en andra palestinsk stat.
FN-RESOLUTION 181
Fastän att FN:s beslut
1947 till förmån för Delningsplanen, (se nedan) har fått en upphöjd plats i
israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatsdeklarationen
som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter.
I och med att Delningsplanen nyss blev nämnd är det dags att gå vidare till de
Palestinsk-arabiska kraven.
I och med att
Palestinierna aldrig haft en egen suverän stat med legala rättigheter till det
omstridda territoriet, kan de inte hävda att Israel ockuperar deras land
illegalt. Tvärtom, den judiska rättigheten därtill är fastslagen.
Palestinierna använder
idag 1947-års Delningsplan, även kallad FN-resolution 181, för att understödja
sina krav på Palestina eller de delar av Palestina de vill ha. Planen var ett
förslag till att skapa en judisk stat och en till palestinsk-arabisk stat på de
återstående 20 % av Palestina. Jordanien som är den första palestinska staten,
vilket tidigare nämnts, utgör 80 % av Palestinamandatet. Detta är en till av
historiens ironier, att hela Arabförbundet, inklusive det ”Palestinsk-arabiska
ledarskapet”, förkastade Delningsplanen 1947 och inledde krig mot
Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten.
Delningsplanen däremot,
har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolution 181 blev aldrig
ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling
godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick
aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska
attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant. Israel hade accepterat
resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig istället.
Resolutionen var beroende av attbåda sidor accepterade den och har inte
stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av
Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av
Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men
inte lagar.
Trots den absurda
situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive
Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen
stat, i motsats till FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt
garanterar någon enda del av Palestina med erkända gränser till
Palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om
en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller
fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt i Palestina.
Det var på grund av
denna juridiska verklighet som USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright
1994 sa: ”Vi stöder inte beskrivningen av det territorium som Israel ockuperade
under kriget 1967, som ockuperat palestinskt territorium.” Flera experter på
internationell rätt, t.ex. Douglas Feith, Eugene Rostow och Stephen Schwebel,
har övertygande visat på Israels juridiska rätt till Gaza och ”Västbanken”.
(Schwebel har varit President i Internationella domstolen i Haag, och professor
i juridik vid Harvard University).
Hur kan Israel
”ockupera” sitt eget land? Hur kan palestinierna kräva land som de inte har
någon laglig rätt till? Anklagelserna mot Israel är orättfärdiga. De israeliska
rättigheterna är obestridliga. De judiska ”bosättningarna” är absolut lagliga.
Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genevkonventionen
ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om
”ockuperat” land som tillhör en annan ”stat”.
FN, EU och
internationella domstolar må motsäga och ignorera tidigare avtal och lagar som
bekräftar Israels rättigheter, precis som kurderna under 80 år har ignorerats.
Men Israel är inte och har inte heller varit en illegal ockupant.
Man kan ifrågasätta den
intellektuella redligheten och etiska standard hos fördomsfulla reportrar och
politiker som regelbundet använder stämpeln ”illegal ockupation”, och slår fast
att det lagliga är olaglig, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är
orättvist.
”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till
ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert! …
Liksom eldsflamman förtär strå och halm sjunker ihop i lågan, så ska deras
blomning flyga i väg som stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag, och
föraktade Israels Heliges ord.” (Jesaja 5:20, 24.)
Gabriel A. Goldberg
Översatt från engelska
av Olof Amkoff. Artikeln återfinns i den messianska familjen Goldbergs
nyhetsbrev Hashivah årgång XXVI, nummer 1, 2003. Det går att gratisprenumerera
på denna mycket informativa och vederhäftiga publikation på adress: HASHIVAH,
P.O. Box 23890, Jerusalem, 912 37, ISRAEL.
Den går att få på
engelska och tyska förutom vissa specialnummer på svenska, de är XXV nr 1, XXVI
nr 1 och nr 2.
