Ockupationen i Palestina

Vid en CNN-intervju nyligen, deklarerade en upprörd reporter från den Londonbaserade muslimska tidningen Al-Hayat, sin uppfattning om orsaken till den israelisk-palestinska konflikten: ”Det är ockupationen, ockupationen, ockupationen.” Varje intervju med palestinska talesmän innehåller välrepeterade hänvisningar till ”den israeliska ockupationen av Palestina”. Till och med BBC:s reportrar använder vanligtvis frasen ”den illegala ockupationen”. De som endast fått massmedias ensidiga, pro-palestinska bild av att Israel illegalt ockuperar palestinskt land, speciellt Gaza, Samarien och Judéen (= ”Västbanken”), förvånas säkert över att det påståendet inte stöds av historien eller av internationell lag. Många politiska och religiösa ledare, speciellt i Europa, har blivit duperade av propaganda från de 21 arabiska länderna.

Israels kritiker antyder den moraliska nödvändigheten av en palestinsk stat genom sitt flitiga användande av ädla termer såsom t.ex. ”självbestämmande”. Man kan inte annat än förvånas över att andra etniska gruppers längtan efter ett eget land, till exempel de 25 miljoner kurder som lovades ett eget land av världssamfundet i 1920 års Sèvresfördrag, ännu inte uppfyllts och helt ignorerats av sådana pro-palestinska pompösa herrar som Kofi Annan (FN), Chris Patten (EU) och Jacques Chirac (Frankrike). Om etnisk härkomst är den avgörande orsaken till en berättigad egen stat, vad ska man då säga om aboriginerna, baskerna, maorifolket, masajerna, pygméerna, skottarna, sorberna, till och med Amishfolket och hundratals andra som är minst lika etniskt urskiljbara som de arabiska palestinierna, vilka aldrig har utgjort en egen separat arabisk nation vare sig historiskt, språkligt, politiskt eller på annat sätt?

Man måste också undra varför, av alla gamla och nutida territoriella dispyter som innefattar en nations ockupation av en annan nations land (Turkiet på norra Cypern, Ryssland på Kurilerna, Marocko i Västsahara, Kina i Himalaya bara för att nämna några få), benämns endast Israel som illegal ockupant.

För att Israel verkligen skulle vara en ockupant behövs det att man är närvarande militärt eller administrativt på ett territorium som inte är ens eget. Det behövs att Israel inte har några rättvisa eller legala krav på landområdet och att det lagligen skulle tillhöra en annan suverän stat. Per definition måste alla dessa villkor vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ockupation.

Dessutom, för att Israel skulle vara en illegal ockupant måste det vara fråga om en ockupation som är lagstridig eller som saknar rättslig grund.

Kan det någonsin vara tal om en laglig ockupation? Givetvis! Internationell lag erkänner giltigheten av en ockupation när till exempel det har skett i försvarssyfte, för att betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar. Under och efter andra världskriget var Tyskland ockuperat av de allierade länderna och av Sovjet. Den japanska ögruppen Kurilerna är fortfarande ockuperat av Ryssland fastän Japan inte utgör något militärt hot. Israel har hotats av krig och aggression alltsedan dess grundande 1948. Ett hot i detta avseende behöver inte ens vara ett hot mot landets existens. Finns ett mönster av militärt trakasseri från en angripare med räder över nationsgränser, artillerield eller statsfinansierad terrorism, så räcker det som grund för en ockupation från den kränkta nationens sida för att kunna undanröja hotet eller förhindra att området används för ytterligare attacker. På just dessa grunder rättfärdigar USA sin militära närvaro i Afghanistan ett halvt jordklot bort. Amerikanerna tänker stanna kvar där tills Al-Qaida och talibanhotet är helt oskadliggjort.

ARABISK AGGRESSION, ARABISK OCKUPATION

Först efter att Egypten, Jordanien och Syrien inlett krigshandlingar mot Israel under sexdagarskriget 1967, erövrade Israel Gaza och ”Västbanken”. I praktiken befriade Israel dessa territorier från Egyptens och Jordaniens ockupation. Båda dessa länder var, enligt internationell lag, illegala ockupanter. Egypten erövrade och ockuperade Gazaremsan illegalt 1948 när man anföll Israel. Jordanien erövrade, ockuperade och annekterade Västbanken illegalt när man från sitt håll anföll Israel 1948. Eftersom inget av dessa två arabländer hade legal rätt till dessa territorier, kan inte Israel anklagas för ockupation när man erövrade det från ”tjuvar”. På ett typiskt hycklande sätt, sa världssamfundet ingenting om Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Inte heller krävde man ett palestinskt självbestämmande under den 19 år långa illegala arabiska ockupationen.

ISRAEL ÄR INTE OCKUPANT

Israel passar inte in på definitionen av ockupant. Faktum är att Israels närvaro där, och dess lagliga anspråk på områdena har stöd av internationell lag. Om Israel inte är ockupanter, vilket vi strax ska visa, då finns det inte heller någon ockupation. Israel bildades 1948 i enlighet med internationell lag. Israels arabiska grannar däremot, förkastade vad hela världsopinionen sa och startade illegala krigshandlingar vilka ledde till ett krig som hade målet att tillintetgöra den judiska staten.

Judarnas rätt till Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52 medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ”ett judiskt hemland”. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör internationell lag. Den tillerkänner judarnas historiska rätt till landet redan i förordet. Den beviljade politiska rättigheter (i syfte att skapa ett nationellt hemland) för judarna enbart, (Artikel 2, i förordet). Ickejudars civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma politiska rättigheter som till judarna, (Artikel 2, i förordet).

Deklarationen slog vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av mandatmakten, (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för allmänna syften, (Artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat (och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade och garanterade Storbritannien och Frankrike, flera arabländer deras självständighet, (t ex Egypten och Syrien) i hela Mellanöstern som tidigare hade legat under turkiskt herravälde.

Dessutom, på Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden, (Artikel 25), vilket utgör 80 % av hela Palestinamandatet. Sedan tog koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta enorma område från det judiska hemlandet och skapade ett territorium styrt av en arabisk beduinhövding, Abdullah. En totalt konstgjord stat kallad Transjordanien, (senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat, skapades då. Araberna i västra Palestina är inte etniskt annorlunda än deras bröder i Transjordanien. Faktum är att det redan finns en palestinsk stat på huvuddelen av Palestina, befolkad av en palestinsk-arabisk majoritet, nämligen Jordanien. Det är en arabisk Palestinsk stat! Endast den kvarlämnade mindre delen väster om Jordanfloden, hälften så stort som Schweiz, reserverades för judarnas längtan efter ett nationalhem.

JUDISKA ”BOSÄTTNINGAR” ÄR LEGALA

På de återstående 20 % av Palestina, som även inkluderar Gazaremsan, ”Västbanken” och till och med en del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig där, aldrig blivit begränsad, upphävd, inställd eller ersatts av något annat. Rätten för judar att ha tättbebyggda bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.

För somliga kan det vara chockerande att judar skulle ha laglig rätt att bo i Gaza, Hebron, Betlehem, Nablus, Ramallah eller var som helst i Palestina. Precis lika stor rättighet har de att bo där som i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 1922 års deklaration om ett Palestinamandat har lika stor tillämplighet i Gaza, Judéen och Samarien (”Västbanken”) som i det övriga Israel inom den så kallade Gröna linjen, (inom 1967-års gränser).

Att förneka tillämpligheten av mandaträtten för judar att bosätta sig i Gaza är att förneka mandaträtten för judar att bo i Tel Aviv eftersom Palestinadeklarationen inte gör någon åtskillnad mellan dessa områden eller orter. Deklarationen är den juridiska grunden för alla judiska bosättningar var som helst i Palestina.

Någon kanske ifrågasätter om mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om ett Palestinamandat upphört att gälla.

Ironiskt nog har det till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i Palestina efter Storbritannien som övergav sin post, är nu under internationell lag skyldig att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta landet!

Vidare har FN som är NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att innesluta dem i sin egen FN-stadga, speciellt i Artikel 80 (kallad ”Palestina paragrafen” på den tiden).

Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i hela Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av både NF och FN, utan tvivel till besvikelse och förtret för förespråkarna av en andra palestinsk stat.

FN-RESOLUTION 181

Fastän att FN:s beslut 1947 till förmån för Delningsplanen, (se nedan) har fått en upphöjd plats i israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatsdeklarationen som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter. I och med att Delningsplanen nyss blev nämnd är det dags att gå vidare till de Palestinsk-arabiska kraven.

I och med att Palestinierna aldrig haft en egen suverän stat med legala rättigheter till det omstridda territoriet, kan de inte hävda att Israel ockuperar deras land illegalt. Tvärtom, den judiska rättigheten därtill är fastslagen.

Palestinierna använder idag 1947-års Delningsplan, även kallad FN-resolution 181, för att understödja sina krav på Palestina eller de delar av Palestina de vill ha. Planen var ett förslag till att skapa en judisk stat och en till palestinsk-arabisk stat på de återstående 20 % av Palestina. Jordanien som är den första palestinska staten, vilket tidigare nämnts, utgör 80 % av Palestinamandatet. Detta är en till av historiens ironier, att hela Arabförbundet, inklusive det ”Palestinsk-arabiska ledarskapet”, förkastade Delningsplanen 1947 och inledde krig mot Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten.

Delningsplanen däremot, har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolution 181 blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant. Israel hade accepterat resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig istället. Resolutionen var beroende av attbåda sidor accepterade den och har inte stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men inte lagar.

Trots den absurda situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen stat, i motsats till FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt garanterar någon enda del av Palestina med erkända gränser till Palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt i Palestina.

Det var på grund av denna juridiska verklighet som USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright 1994 sa: ”Vi stöder inte beskrivningen av det territorium som Israel ockuperade under kriget 1967, som ockuperat palestinskt territorium.” Flera experter på internationell rätt, t.ex. Douglas Feith, Eugene Rostow och Stephen Schwebel, har övertygande visat på Israels juridiska rätt till Gaza och ”Västbanken”. (Schwebel har varit President i Internationella domstolen i Haag, och professor i juridik vid Harvard University).

Hur kan Israel ”ockupera” sitt eget land? Hur kan palestinierna kräva land som de inte har någon laglig rätt till? Anklagelserna mot Israel är orättfärdiga. De israeliska rättigheterna är obestridliga. De judiska ”bosättningarna” är absolut lagliga. Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genevkonventionen ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om ”ockuperat” land som tillhör en annan ”stat”.

FN, EU och internationella domstolar må motsäga och ignorera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter, precis som kurderna under 80 år har ignorerats. Men Israel är inte och har inte heller varit en illegal ockupant.

Man kan ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standard hos fördomsfulla reportrar och politiker som regelbundet använder stämpeln ”illegal ockupation”, och slår fast att det lagliga är olaglig, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är orättvist.

”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert! … Liksom eldsflamman förtär strå och halm sjunker ihop i lågan, så ska deras blomning flyga i väg som stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag, och föraktade Israels Heliges ord.” (Jesaja 5:20, 24.)

Gabriel A. Goldberg

Översatt från engelska av Olof Amkoff. Artikeln återfinns i den messianska familjen Goldbergs nyhetsbrev Hashivah årgång XXVI, nummer 1, 2003. Det går att gratisprenumerera på denna mycket informativa och vederhäftiga publikation på adress: HASHIVAH, P.O. Box 23890, Jerusalem, 912 37, ISRAEL.

Den går att få på engelska och tyska förutom vissa specialnummer på svenska, de är XXV nr 1, XXVI nr 1 och nr 2.